Uppträdande på
åtlar
Det skiljer sig mellan olika individer när
de är framme på åtlarna. Ensamma djur påvisar
ofta ett likadant mönster på åtlarna. De
är mycket försiktiga och går gärna
i utkanten av åteln och äter innan de besöker
centrum av denna. Det är inte alltid de går fram
dit heller utan de kan dra vidare även om åteln
innehåller godsaker som de oftast inte motstår.
Varför de uppvisar detta beteende kan bero på
att de redan har besökt åtlar tidigare i området
och är inte lika intresserade av det fodret som finns.
Sugga med kultingar rensar ofta åteln
snabbt och effektivt innan de lämnar platsen. De är
inlärda var dessa åtlar finns någonstans
och söker snabbt upp nästa.
Det naturliga fodret de vanligen äter
är inte lika intressant när kultingarna är
små. Här är det lättare att besöka
åtlar där de alltid hittar mat.
När kultingarna når den åldern
när de är på väg att lämna suggan.
Speciellt då galtarna, men även suggorna själva
med gyltor – ändras näringssöket till att
söka efter naturlig föda. Detta har säkert
att göra med genetiska aspekter.
Under sommaren när kultingarna är
små är åtlarna flitigt besökta. Till
senhösten är inte besöken lika frekventerade.
Här kommer ett helt annat rörelsemönster
som inte liknar det som de uppvisar under sommaren.
Allt följer en cykel om suggorna får
kultingar på normal tid – alltså någon
gång under senvintern/våren.
Om suggan av någon anledning förolyckas
genom jakt eller annat sätt när kultingarna är
förhållandevis små ändras beteendet
och de kan inte följa samma mönster och inlärning
som om när suggan var med dem. Därför ändras
deras beteenden att ske helt okontrollerbart under deras
färd med att söka efter mat.
Det är dessa grisar som får ett
skamfilat rykte att vara ligister och de drar sig inte för
att söka mat på sådana ställen som
suggan aldrig hade tagit dem till.
Åteln har en stor betydelse under
kultingarnas första månader. Under senare uppväxt
har de lärt sig var dessa befinner sig och besöker
dessa med jämna mellanrum.
Åteln får bara vara ett komplement
till deras övriga näringssök. Det gäller
att inte lägga ut för mycket mat som gör
att de ändrar på det genetiska de blir födda
med att söka efter naturlig föda. Risken är
då att de präglas på åtlarna och
ändrar sina medfödda betingelser att vara nomadiserade.
Vi är på god väg att ändra
på dessa förutsättningar då rörelsemönstret
idag är en helt annan. De vandrar inte lika långa
sträckor idag som de normalt gjorde när det inte
fanns några åtlar.
Det är vi själva som lägger
ut mat på åtlar som väljer om vi skall
ändra på grisarnas ursprungliga beteenden.
Mindre mat på åtlarna åstadkommer
en bättre balans och vi får grisar med normala
beteenden.