Det skiljer sig mellan olika individer när de är framme på åtlarna. Ensamma djur påvisar ofta ett likadant mönster på åtlarna. De är mycket försiktiga och går gärna i utkanten av åteln och äter innan de besöker centrum av denna. Det är inte alltid de går fram dit heller utan de kan dra vidare även om åteln innehåller godsaker som de oftast inte motstår. Varför de uppvisar detta beteende kan bero på att de redan har besökt åtlar tidigare i området och är inte lika intresserade av det fodret som finns.

Sugga med kultingar rensar ofta åteln snabbt och effektivt innan de lämnar platsen. De är inlärda var dessa åtlar finns någonstans och söker snabbt upp nästa.

Det naturliga fodret de vanligen äter är inte lika intressant när kultingarna är små. Här är det lättare att besöka åtlar där de alltid hittar mat.

När kultingarna når den åldern när de är på väg att lämna suggan. Speciellt då galtarna, men även suggorna själva med gyltor – ändras näringssöket till att söka efter naturlig föda. Detta har säkert att göra med genetiska aspekter.

Under sommaren när kultingarna är små är åtlarna flitigt besökta. Till senhösten är inte besöken lika frekventerade. Här kommer ett helt annat rörelsemönster som inte liknar det som de uppvisar under sommaren.

Allt följer en cykel om suggorna får kultingar på normal tid – alltså någon gång under senvintern/våren.

Om suggan av någon anledning förolyckas genom jakt eller annat sätt när kultingarna är förhållandevis små ändras beteendet och de kan inte följa samma mönster och inlärning som om när suggan var med dem. Därför ändras deras beteenden att ske helt okontrollerbart under deras färd med att söka efter mat.

Det är dessa grisar som får ett skamfilat rykte att vara ligister och de drar sig inte för att söka mat på sådana ställen som suggan aldrig hade tagit dem till.

Åteln har en stor betydelse under kultingarnas första månader. Under senare uppväxt har de lärt sig var dessa befinner sig och besöker dessa med jämna mellanrum.

Åteln får bara vara ett komplement till deras övriga näringssök. Det gäller att inte lägga ut för mycket mat som gör att de ändrar på det genetiska de blir födda med att söka efter naturlig föda. Risken är då att de präglas på åtlarna och ändrar sina medfödda betingelser att vara nomadiserade.

Vi är på god väg att ändra på dessa förutsättningar då rörelsemönstret idag är en helt annan. De vandrar inte lika långa sträckor idag som de normalt gjorde när det inte fanns några åtlar.

Det är vi själva som lägger ut mat på åtlar som väljer om vi skall ändra på grisarnas ursprungliga beteenden.

Mindre mat på åtlarna åstadkommer en bättre balans och vi får grisar med normala beteenden.