På matsedeln
Vildsvinet är en utpräglad gourmet
när det finns mycket mat i naturen att tillgå.
Finns det gott om naturlig föda går inte grisarna
fram till åtlarna. Det gäller speciellt vid goda
ollonår att besöken på åtlarna avtar
eller att de inte kommer fram alls.
År 2004 hade vi en kall början
på våren som gjorde att det inte blev några
ekollon i någon normal omfattning.
Detta bådade gott för åteljägaren
som snabbt insåg att grisarna skulle bli bra frekventa
på åtlarna till hösten och vintern.
Men så blev inte fallet. Senhösten
blev varmare än normalt och grisarna uppehöll
sig i medelålders granplanteringar där det fanns
mycket animalisk föda i form av larver och sniglar.
I november månad detta år upptäckte
jag att de hade bökat på ett område av
ca 3-4 hektar inne i en 25-30 årig granskog. På
varenda kvadratmeter hade de vänt upp och ner på
mossan.
Denna höst var de inte lika intresserade
av fodersök på inägor och åkermark,
vilket tyder på att de var mera inriktade på
den animaliska födan i skogen för tillfället.
Eftersom vildsvinet kräver en varierande
matsedel kommer de inte att bara tillgodose sig med denna
kost. Besöken på åtlarna började snart
ta fart samtidigt som man såg tecken på mindre
aktivitet i granplanteringar. Åkermarken var fortfarande
inte attraktiv och där fanns inga spår under
hela hösten eller förvintern av deras framfart.
På åtlarna rådde tidigare
en oroväckande tystnad. Ibland hände det att de
kom fram och åt bara en handfull foder innan de fortsatte
iväg. Ofta såg jag spår i utkanten av åtlarna
utan att de hade ätit något där. Jag provade
att byta foder till allt möjligt som jag vet de tycker
om i vanliga fall, men fick inget bättre resultat.
Det foder som används på åtlar
tillhör inte det naturliga de äter och vid de
tillfällen naturen själv ser till att den kost
de normalt äter finns i överflöd duger inga
åtlar oavsett vad som läggs där.
Hur biotopen ser ut på marken är
en betydande faktor om där skall finnas mycket gris.
Det hjälper inte att lägga ut foder på foderplatser
eller åtlar i tron att grisarna skall välja den
marken med sämre biotop. Det blir bara tillfälliga
besök på sådana marker. Den marken som
grisarna föredrar spelar det mindre roll vilket foder
som används. De väljer hellre den åteln
på sin "hemmamark". Om konkurrensen grisar emellan
på denna mark är stor när det gäller
att hitta mat, har den åteln stor dragningskraft under
hela året. Jag har sett just sådana åtlar
där allt har stämt med de rätta förutsättningarna
för grisarna. Där har grisarna blivit alldeles
för många och snedvrider balansen som annars
råder om där det inte skulle ha varit en åtel.
I stället för att öka fodermängden för
att möta den alltmer växande grisstammen borde
man istället minska med fodret för att inte föda
upp fler grisar än vad som kan skjutas av.