Vildsvinet är en utpräglad gourmet när det finns mycket mat i naturen att tillgå. Finns det gott om naturlig föda går inte grisarna fram till åtlarna. Det gäller speciellt vid goda ollonår att besöken på åtlarna avtar eller att de inte kommer fram alls.

År 2004 hade vi en kall början på våren som gjorde att det inte blev några ekollon i någon normal omfattning.

Detta bådade gott för åteljägaren som snabbt insåg att grisarna skulle bli bra frekventa på åtlarna till hösten och vintern.

Men så blev inte fallet. Senhösten blev varmare än normalt och grisarna uppehöll sig i medelålders granplanteringar där det fanns mycket animalisk föda i form av larver och sniglar.

I november månad detta år upptäckte jag att de hade bökat på ett område av ca 3-4 hektar inne i en 25-30 årig granskog. På varenda kvadratmeter hade de vänt upp och ner på mossan.

Denna höst var de inte lika intresserade av fodersök på inägor och åkermark, vilket tyder på att de var mera inriktade på den animaliska födan i skogen för tillfället.

Eftersom vildsvinet kräver en varierande matsedel kommer de inte att bara tillgodose sig med denna kost. Besöken på åtlarna började snart ta fart samtidigt som man såg tecken på mindre aktivitet i granplanteringar. Åkermarken var fortfarande inte attraktiv och där fanns inga spår under hela hösten eller förvintern av deras framfart.

På åtlarna rådde tidigare en oroväckande tystnad. Ibland hände det att de kom fram och åt bara en handfull foder innan de fortsatte iväg. Ofta såg jag spår i utkanten av åtlarna utan att de hade ätit något där. Jag provade att byta foder till allt möjligt som jag vet de tycker om i vanliga fall, men fick inget bättre resultat.

Det foder som används på åtlar tillhör inte det naturliga de äter och vid de tillfällen naturen själv ser till att den kost de normalt äter finns i överflöd duger inga åtlar oavsett vad som läggs där.

Hur biotopen ser ut på marken är en betydande faktor om där skall finnas mycket gris. Det hjälper inte att lägga ut foder på foderplatser eller åtlar i tron att grisarna skall välja den marken med sämre biotop. Det blir bara tillfälliga besök på sådana marker. Den marken som grisarna föredrar spelar det mindre roll vilket foder som används. De väljer hellre den åteln på sin "hemmamark". Om konkurrensen grisar emellan på denna mark är stor när det gäller att hitta mat, har den åteln stor dragningskraft under hela året. Jag har sett just sådana åtlar där allt har stämt med de rätta förutsättningarna för grisarna. Där har grisarna blivit alldeles för många och snedvrider balansen som annars råder om där det inte skulle ha varit en åtel. I stället för att öka fodermängden för att möta den alltmer växande grisstammen borde man istället minska med fodret för att inte föda upp fler grisar än vad som kan skjutas av.